Write Winger@RealWriteWinger
https://twitter.com/RealWriteWinger/status/1204821145838444544
My older kids like math, so over breakfast this morning I asked them, “How many people did it take to make you?”
My daughter says, “Um, you and mommy?”
“So that’s two. How many did it take to make me and mommy?”
My daughter holds up two fingers, son holds up four, so I tell her, “I have two parents and mommy has two parents.”
So she says, “Four”
“And how many did it take to make them?”
They realize where I’m going with this, and yell, “EIGHT!”
“And how many...”
Both of them again, “SIXTEEN!”
“And how many to make those?”
By then, my daughter who’s just getting into multiplication couldn’t keep up, but my son who is a human calculator says, “32!”
“And to make them?”
“64!”
“Keep going.”
“128! 256!”
My daughter starts laughing while my son keeps struggling
“Uhhhhh... 512! Uhhhhh... 1024! Uhhhhh... 2048! Uhhhhhh... 4096! Oh my gosh this is hard!”
“Ok I’ll get my calculator for you”
“NO NO NO I got it! 8,192!”
“Wow! Next?”
“........... 16,384!”
“Geez!”
“............ 32,768!”
“You’re amazing dude!”
Time was getting short, so I pull out my phone calculator and read off to them:
65,536
131,072
262,114
524,288
1,048,576
Their mouths drop and they let out high pitched cackling with every new number
“Ok, that’s 20 generations. If every generation is about 25 years, how many years is that?”
The human calculator gets it, “500 years!”
“So, what year is 500 years ago?
“1519! Well, almost 1520”
“Ok, so since only 1519, how many people did it take to make you?”
Both of them, “A MILLION!”
“Nope. You have to add up all those numbers.”
“AAAAGGGGHHHHHHHHH!”
“Ok, there’s going to be some of the same great grandparents and great great grandparents, but just by the numbers, if you go back 20 generations, 500 years to 1519, it took 2,097,120 people just to make you.”
“Do you know any of their names?”
They got sheepish, so I said, “It’s ok to say no.”
“... no.”
“Do you know what they did for a job?”
“... no.”
“All 2 million of them had a name. They had joys, worries, struggles, sufferings, talents, accomplishments, survived wars and disease, a whole life of experiences and memories, and we don’t know what any of those were... but what’s the most important thing they ever did and why?”
So I took a picture of my daughter with my phone, turned it around and showed her
She smiled, “They made me.”
*the feels*
“That’s right. It took the entire lives of 2 million people just to make you. And that’s why we had you, to honor their lives, so everything they went through mattered, and so their lives don’t end with us.”
“Now, what if just one of your 2 million ancestors, only in the last 500 years, didn’t want to have kids, or waited so long putting other things first that they couldn’t?”
“We wouldn’t be here.”
“That’s how important their life was, and how important your life is. And that’s how important your life is to the next generations.”
“Now, all those 2 million people had more than one kid, let’s say they all had 3 or 4, they probably had more than that. And each of their kids had 3 or 4 or more. How many millions is THAT after 20 generations?!”
My son yells, “SIX MILLION!”
😂🤣😂🤣😂🤣😂🤣
“Way more than that, math wiz.”
Daughter says, “A hundred million!”
“Probably even more. But those are your people. They’re your family. That’s what countries are, a house that protects your whole family.”
After this exercise, my son asked, “Why are you telling us this?”
“Because that’s what dads do. We put things in perspective, and teach you what’s important in life.”
Why am I telling all of you this?
Loving your people is loving your family. Nationality, ethnicity, race - to call someone racist or xenophobic for loving, caring about, or protecting their people is like calling someone who loves their family a “familyist”.
Wanting our heritage, our language, our customs, our culture, our beliefs, our unique physical characteristics, our family to continue on in our little place in the world isn’t hate - it’s the greatest expression of love.
For the last few generations, we’ve been lead to believe that love of our own people is hate, and the only way to absolve ourselves of this hate is to reject the preservation of our people.
But enough of us are wise to it now. The love and unity of our family and our people is rightfully perceived as hate to those who would displace us or work to have us displaced for their own “family’s” benefit, much as a home invader should perceive my love for my family as hate.
Teach your children to love who they are and the people they came from, to draw inspiration from their people’s accomplishments, sacrifices, and traditions. There’s no need for a lecture when you can simply show them and live it yourselves.
Jag lärde mina barn om rasism
https://www.svegot.se/2020/01/02/jag-larde-mina-barn-om-rasism/
av Redaktionen 2 januari 2020 i Kultur
Jag lärde mina barn om rasism
400
DELNINGAR
Dela på Facebook
Dela på Twitter
Whatsapp
Telegram
Saker behövs sättas i perspektiv, och ett i samtal med mina barn försökte jag göra just det. Vad vi kom fram till kan nog vara svindlande för de flesta.
Mina äldre barn gillar matte, så vid frukosten i morse frågade jag dem om de visste hur många personer som krävdes för att skapa dem. Min dotter svarade förvånat “du och mamma?”.
– Det är alltså två, hur många krävdes det för att skapa mig och mamma?
Min dotter höll upp två fingrar, min son håller upp fyra, så jag förklarar: “Jag har två föräldrar och mamma har två föräldrar”. Nu förstår hon och säger “fyra”.
– Och hur många krävdes det för att skapa dem?
Nu fattar de vart jag är på väg någonstans med det hela och skriker “ÅTTA!”.
– Och hur många…
Båda skriker igen: “SEXTON!”.
Vid det här laget har min dotter, som precis börjat med multiplikation, gett upp, men min son som är något av en mänsklig miniräknare säger “32!”.
– Och för att skapa dem?
– 64!
– Fortsätt…
– 128! 256!
Min dotter börjar skratta medan min son fortsätter kämpa på.
– Eeh… 512! Hmm… 1024! Eeeeh… 2048! Hmm… 4096! Oj, nu börjar det bli svårt!
– Okej, jag hämtar miniräknaren åt dig.
– NEJ! NEJ! Jag vet! Det blir 8192!
– Wow, och sen?
– ……… 16 384!
– Herrejösses!
– 32 768!
– Du är fantastisk grabben!
Vi hade inte så mycket tid kvar så jag tog fram min mobiltelefon och drog igång miniräknaren och läste högt för dem.
65 536
131 073
262 114
524 228
1 048 576
De tappade hakorna och gav ifrån sig högtoniga fniss för varje nytt nummer jag läste upp för dem.
– Okej, det är 20 generationer. Om varje generation är ungefär 25 år, hur många år är det då?
Den mänskliga miniräknaren klarar det rätt fort: “500 år!”
– Så, vilket år var det för 500 år sedan?
– 1520!
– Ok, så sedan år 1520, hur många personer har det krävts för att skapa er?
Båda två skrek nu av förtjusning: “EN MILJON!”.
– Nej, ni måste lägga ihop alla de där tidigare siffrorna.
– Aaaaaaagggghhh!
– Okej, det kommer vara några som har samma gammelmorfar och gammelgammelfarmor, men för att hålla det någorlunda enkelt, och bara använda siffrorna, om du vi går tillbaka 20 generationer, 500 år till år 1520, krävdes det 2 097 120 personer för att skapa dig.
Nu stirrade de bara storögt på mig.
– Kan ni några av deras namn?
Nu såg de närmast molokna ut, så jag sa att det är okej att säga nej och de andades ut och förklarade att de inte visste några av deras namn.
– Vet ni vad de hade för jobb?
– Nej…
– Alla dessa två miljoner hade ett namn. De hade glädje, bekymmer, problem, lidelser, talanger, prestationer, de överlevde krig och sjukdomar och svält, och jag vet knappt vem någon av alla dessa var… men vet ni vad som var det viktigaste de någonsin gjorde?
Nu tittade de så där undrande på mig igen. Så jag tog ett foto på min dotter med telefonen och vände den mot henne så hon kunde se.
Hon log.
– De gjorde mig.
Värmen i pappahjärtat var nu så hög den kan bli utan att överhetta.
– Rätt! Det tog hela två miljoner människoliv för att skapa dig. Och det var därför jag och mamma fick dig, för att hedra deras liv, så att allt de gick igenom inte var förgäves, så att deras liv inte slutade med oss.
Jag fortsatte tala inför barnen i ett samtal som gått från skratt och lek och till djup eftertanke.
– Men, vad hade hänt om bara en av era två miljoner förfäder, bara under de senaste 500 åren, inte ville ha barn eller väntade så länge för att hinna göra andra saker att de inte längre kunde få barn?
– Då hade vi inte funnits.
– Så viktiga var deras liv, och så viktiga är era liv. Och så viktiga är era liv för kommande generationer.
– Alla de där två miljonerna fick dessutom fler än ett barn, låt oss säga tre eller fyra, förmodligen fick de fler. Och varje av deras barn fick i sin tur tre, fyra eller fler. Hur många miljoner är det efter tjugo generationer?
Min son tittar stolt på mig och skriker “sex miljoner!” varpå jag skrattar rakt ut och misstänker att grabben har en lovande framtid som internettroll.
– Mycket mer än så, mattekungen!
Min dotter säger “hundra miljoner”.
– Förmodligen ännu fler. Men detta är ditt folk. De är din familj. Det är vad länder är; ett hus som skyddar hela familjen.
Min son tittade på mig och frågade varför jag berättade det här för dem.
– För att det är vad pappor gör. Vi sätter saker i perspektiv, och vi lär er vad som är viktigt i livet.
Men varför är den här historien viktig, och varför berättar jag den för dig som läser detta?
Att älska sitt folk är att älska sin familj, sin nationalitet, sin etnicitet, sin ras — att kalla någon rasist eller främlingsfientlig för att älska, bry sig om eller skydda sitt folk är som att kalla någon som älskar sin familj för “familjist”.
Att vilja att vårt arv, vårt språk, vårt sätt, vår kultur, vår tro, våra unika fysiska drag och vår familj ska få fortsätta existera på vår lilla plats på jorden är inte hat — det är det största uttrycket för kärlek som existerar.
De senaste generationerna har vi lurats att tro att kärlek till våra egna är hat, och att det enda sättet att rena oss från hatet är genom att bekämpa vårt folks fortsatta existens.
Men tillräckligt många av oss har förstått nu. Kärleken och sammanhållningen i vår familj och vårt folk kan mycket väl upplevas som hat hos de som vill byta ut oss, eller arbetar för att byta ut oss till gagn för deras egen “familj”, precis som att inbrottstjuvar mycket väl kan uppleva min kärlek till min familj som hat mot dem.
Lär dina barn att älska vilka de är och människorna de springer ur. Lär dem att inspireras av deras folks prestationer, offer och traditioner. Det behövs ingen lektion för det, du kan helt enkelt visa dem och leva det själv.
Detta är en översättning (och lätt omarbetning) av en serie inlägg på Twitter av @RealWriteWinger. Följ hans arbete och gå gärna in och visa din uppskattning för denna berättelse.
https://twitter.com/RealWriteWinger/status/1204821145838444544
My older kids like math, so over breakfast this morning I asked them, “How many people did it take to make you?”
My daughter says, “Um, you and mommy?”
“So that’s two. How many did it take to make me and mommy?”
My daughter holds up two fingers, son holds up four, so I tell her, “I have two parents and mommy has two parents.”
So she says, “Four”
“And how many did it take to make them?”
They realize where I’m going with this, and yell, “EIGHT!”
“And how many...”
Both of them again, “SIXTEEN!”
“And how many to make those?”
By then, my daughter who’s just getting into multiplication couldn’t keep up, but my son who is a human calculator says, “32!”
“And to make them?”
“64!”
“Keep going.”
“128! 256!”
My daughter starts laughing while my son keeps struggling
“Uhhhhh... 512! Uhhhhh... 1024! Uhhhhh... 2048! Uhhhhhh... 4096! Oh my gosh this is hard!”
“Ok I’ll get my calculator for you”
“NO NO NO I got it! 8,192!”
“Wow! Next?”
“........... 16,384!”
“Geez!”
“............ 32,768!”
“You’re amazing dude!”
Time was getting short, so I pull out my phone calculator and read off to them:
65,536
131,072
262,114
524,288
1,048,576
Their mouths drop and they let out high pitched cackling with every new number
“Ok, that’s 20 generations. If every generation is about 25 years, how many years is that?”
The human calculator gets it, “500 years!”
“So, what year is 500 years ago?
“1519! Well, almost 1520”
“Ok, so since only 1519, how many people did it take to make you?”
Both of them, “A MILLION!”
“Nope. You have to add up all those numbers.”
“AAAAGGGGHHHHHHHHH!”
“Ok, there’s going to be some of the same great grandparents and great great grandparents, but just by the numbers, if you go back 20 generations, 500 years to 1519, it took 2,097,120 people just to make you.”
“Do you know any of their names?”
They got sheepish, so I said, “It’s ok to say no.”
“... no.”
“Do you know what they did for a job?”
“... no.”
“All 2 million of them had a name. They had joys, worries, struggles, sufferings, talents, accomplishments, survived wars and disease, a whole life of experiences and memories, and we don’t know what any of those were... but what’s the most important thing they ever did and why?”
So I took a picture of my daughter with my phone, turned it around and showed her
She smiled, “They made me.”
*the feels*
“That’s right. It took the entire lives of 2 million people just to make you. And that’s why we had you, to honor their lives, so everything they went through mattered, and so their lives don’t end with us.”
“Now, what if just one of your 2 million ancestors, only in the last 500 years, didn’t want to have kids, or waited so long putting other things first that they couldn’t?”
“We wouldn’t be here.”
“That’s how important their life was, and how important your life is. And that’s how important your life is to the next generations.”
“Now, all those 2 million people had more than one kid, let’s say they all had 3 or 4, they probably had more than that. And each of their kids had 3 or 4 or more. How many millions is THAT after 20 generations?!”
My son yells, “SIX MILLION!”
😂🤣😂🤣😂🤣😂🤣
“Way more than that, math wiz.”
Daughter says, “A hundred million!”
“Probably even more. But those are your people. They’re your family. That’s what countries are, a house that protects your whole family.”
After this exercise, my son asked, “Why are you telling us this?”
“Because that’s what dads do. We put things in perspective, and teach you what’s important in life.”
Why am I telling all of you this?
Loving your people is loving your family. Nationality, ethnicity, race - to call someone racist or xenophobic for loving, caring about, or protecting their people is like calling someone who loves their family a “familyist”.
Wanting our heritage, our language, our customs, our culture, our beliefs, our unique physical characteristics, our family to continue on in our little place in the world isn’t hate - it’s the greatest expression of love.
For the last few generations, we’ve been lead to believe that love of our own people is hate, and the only way to absolve ourselves of this hate is to reject the preservation of our people.
But enough of us are wise to it now. The love and unity of our family and our people is rightfully perceived as hate to those who would displace us or work to have us displaced for their own “family’s” benefit, much as a home invader should perceive my love for my family as hate.
Teach your children to love who they are and the people they came from, to draw inspiration from their people’s accomplishments, sacrifices, and traditions. There’s no need for a lecture when you can simply show them and live it yourselves.
Jag lärde mina barn om rasism
https://www.svegot.se/2020/01/02/jag-larde-mina-barn-om-rasism/
av Redaktionen 2 januari 2020 i Kultur
Jag lärde mina barn om rasism
400
DELNINGAR
Dela på Facebook
Dela på Twitter
Telegram
Saker behövs sättas i perspektiv, och ett i samtal med mina barn försökte jag göra just det. Vad vi kom fram till kan nog vara svindlande för de flesta.
Mina äldre barn gillar matte, så vid frukosten i morse frågade jag dem om de visste hur många personer som krävdes för att skapa dem. Min dotter svarade förvånat “du och mamma?”.
– Det är alltså två, hur många krävdes det för att skapa mig och mamma?
Min dotter höll upp två fingrar, min son håller upp fyra, så jag förklarar: “Jag har två föräldrar och mamma har två föräldrar”. Nu förstår hon och säger “fyra”.
– Och hur många krävdes det för att skapa dem?
Nu fattar de vart jag är på väg någonstans med det hela och skriker “ÅTTA!”.
– Och hur många…
Båda skriker igen: “SEXTON!”.
Vid det här laget har min dotter, som precis börjat med multiplikation, gett upp, men min son som är något av en mänsklig miniräknare säger “32!”.
– Och för att skapa dem?
– 64!
– Fortsätt…
– 128! 256!
Min dotter börjar skratta medan min son fortsätter kämpa på.
– Eeh… 512! Hmm… 1024! Eeeeh… 2048! Hmm… 4096! Oj, nu börjar det bli svårt!
– Okej, jag hämtar miniräknaren åt dig.
– NEJ! NEJ! Jag vet! Det blir 8192!
– Wow, och sen?
– ……… 16 384!
– Herrejösses!
– 32 768!
– Du är fantastisk grabben!
Vi hade inte så mycket tid kvar så jag tog fram min mobiltelefon och drog igång miniräknaren och läste högt för dem.
65 536
131 073
262 114
524 228
1 048 576
De tappade hakorna och gav ifrån sig högtoniga fniss för varje nytt nummer jag läste upp för dem.
– Okej, det är 20 generationer. Om varje generation är ungefär 25 år, hur många år är det då?
Den mänskliga miniräknaren klarar det rätt fort: “500 år!”
– Så, vilket år var det för 500 år sedan?
– 1520!
– Ok, så sedan år 1520, hur många personer har det krävts för att skapa er?
Båda två skrek nu av förtjusning: “EN MILJON!”.
– Nej, ni måste lägga ihop alla de där tidigare siffrorna.
– Aaaaaaagggghhh!
– Okej, det kommer vara några som har samma gammelmorfar och gammelgammelfarmor, men för att hålla det någorlunda enkelt, och bara använda siffrorna, om du vi går tillbaka 20 generationer, 500 år till år 1520, krävdes det 2 097 120 personer för att skapa dig.
Nu stirrade de bara storögt på mig.
– Kan ni några av deras namn?
Nu såg de närmast molokna ut, så jag sa att det är okej att säga nej och de andades ut och förklarade att de inte visste några av deras namn.
– Vet ni vad de hade för jobb?
– Nej…
– Alla dessa två miljoner hade ett namn. De hade glädje, bekymmer, problem, lidelser, talanger, prestationer, de överlevde krig och sjukdomar och svält, och jag vet knappt vem någon av alla dessa var… men vet ni vad som var det viktigaste de någonsin gjorde?
Nu tittade de så där undrande på mig igen. Så jag tog ett foto på min dotter med telefonen och vände den mot henne så hon kunde se.
Hon log.
– De gjorde mig.
Värmen i pappahjärtat var nu så hög den kan bli utan att överhetta.
– Rätt! Det tog hela två miljoner människoliv för att skapa dig. Och det var därför jag och mamma fick dig, för att hedra deras liv, så att allt de gick igenom inte var förgäves, så att deras liv inte slutade med oss.
Jag fortsatte tala inför barnen i ett samtal som gått från skratt och lek och till djup eftertanke.
– Men, vad hade hänt om bara en av era två miljoner förfäder, bara under de senaste 500 åren, inte ville ha barn eller väntade så länge för att hinna göra andra saker att de inte längre kunde få barn?
– Då hade vi inte funnits.
– Så viktiga var deras liv, och så viktiga är era liv. Och så viktiga är era liv för kommande generationer.
– Alla de där två miljonerna fick dessutom fler än ett barn, låt oss säga tre eller fyra, förmodligen fick de fler. Och varje av deras barn fick i sin tur tre, fyra eller fler. Hur många miljoner är det efter tjugo generationer?
Min son tittar stolt på mig och skriker “sex miljoner!” varpå jag skrattar rakt ut och misstänker att grabben har en lovande framtid som internettroll.
– Mycket mer än så, mattekungen!
Min dotter säger “hundra miljoner”.
– Förmodligen ännu fler. Men detta är ditt folk. De är din familj. Det är vad länder är; ett hus som skyddar hela familjen.
Min son tittade på mig och frågade varför jag berättade det här för dem.
– För att det är vad pappor gör. Vi sätter saker i perspektiv, och vi lär er vad som är viktigt i livet.
Men varför är den här historien viktig, och varför berättar jag den för dig som läser detta?
Att älska sitt folk är att älska sin familj, sin nationalitet, sin etnicitet, sin ras — att kalla någon rasist eller främlingsfientlig för att älska, bry sig om eller skydda sitt folk är som att kalla någon som älskar sin familj för “familjist”.
Att vilja att vårt arv, vårt språk, vårt sätt, vår kultur, vår tro, våra unika fysiska drag och vår familj ska få fortsätta existera på vår lilla plats på jorden är inte hat — det är det största uttrycket för kärlek som existerar.
De senaste generationerna har vi lurats att tro att kärlek till våra egna är hat, och att det enda sättet att rena oss från hatet är genom att bekämpa vårt folks fortsatta existens.
Men tillräckligt många av oss har förstått nu. Kärleken och sammanhållningen i vår familj och vårt folk kan mycket väl upplevas som hat hos de som vill byta ut oss, eller arbetar för att byta ut oss till gagn för deras egen “familj”, precis som att inbrottstjuvar mycket väl kan uppleva min kärlek till min familj som hat mot dem.
Lär dina barn att älska vilka de är och människorna de springer ur. Lär dem att inspireras av deras folks prestationer, offer och traditioner. Det behövs ingen lektion för det, du kan helt enkelt visa dem och leva det själv.
Detta är en översättning (och lätt omarbetning) av en serie inlägg på Twitter av @RealWriteWinger. Följ hans arbete och gå gärna in och visa din uppskattning för denna berättelse.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire