Write Winger@RealWriteWinger
https://twitter.com/RealWriteWinger/status/1204821145838444544
My older kids like math, so over breakfast this morning I asked them, “How many people did it take to make you?”
My daughter says, “Um, you and mommy?”
“So that’s two. How many did it take to make me and mommy?”
My daughter holds up two fingers, son holds up four, so I tell her, “I have two parents and mommy has two parents.”
So she says, “Four”
“And how many did it take to make them?”
They realize where I’m going with this, and yell, “EIGHT!”
“And how many...”
Both of them again, “SIXTEEN!”
“And how many to make those?”
By then, my daughter who’s just getting into multiplication couldn’t keep up, but my son who is a human calculator says, “32!”
“And to make them?”
“64!”
“Keep going.”
“128! 256!”
My daughter starts laughing while my son keeps struggling
“Uhhhhh... 512! Uhhhhh... 1024! Uhhhhh... 2048! Uhhhhhh... 4096! Oh my gosh this is hard!”
“Ok I’ll get my calculator for you”
“NO NO NO I got it! 8,192!”
“Wow! Next?”
“........... 16,384!”
“Geez!”
“............ 32,768!”
“You’re amazing dude!”
Time was getting short, so I pull out my phone calculator and read off to them:
65,536
131,072
262,114
524,288
1,048,576
Their mouths drop and they let out high pitched cackling with every new number
“Ok, that’s 20 generations. If every generation is about 25 years, how many years is that?”
The human calculator gets it, “500 years!”
“So, what year is 500 years ago?
“1519! Well, almost 1520”
“Ok, so since only 1519, how many people did it take to make you?”
Both of them, “A MILLION!”
“Nope. You have to add up all those numbers.”
“AAAAGGGGHHHHHHHHH!”
“Ok, there’s going to be some of the same great grandparents and great great grandparents, but just by the numbers, if you go back 20 generations, 500 years to 1519, it took 2,097,120 people just to make you.”
“Do you know any of their names?”
They got sheepish, so I said, “It’s ok to say no.”
“... no.”
“Do you know what they did for a job?”
“... no.”
“All 2 million of them had a name. They had joys, worries, struggles, sufferings, talents, accomplishments, survived wars and disease, a whole life of experiences and memories, and we don’t know what any of those were... but what’s the most important thing they ever did and why?”
So I took a picture of my daughter with my phone, turned it around and showed her
She smiled, “They made me.”
*the feels*
“That’s right. It took the entire lives of 2 million people just to make you. And that’s why we had you, to honor their lives, so everything they went through mattered, and so their lives don’t end with us.”
“Now, what if just one of your 2 million ancestors, only in the last 500 years, didn’t want to have kids, or waited so long putting other things first that they couldn’t?”
“We wouldn’t be here.”
“That’s how important their life was, and how important your life is. And that’s how important your life is to the next generations.”
“Now, all those 2 million people had more than one kid, let’s say they all had 3 or 4, they probably had more than that. And each of their kids had 3 or 4 or more. How many millions is THAT after 20 generations?!”
My son yells, “SIX MILLION!”
đđ€Łđđ€Łđđ€Łđđ€Ł
“Way more than that, math wiz.”
Daughter says, “A hundred million!”
“Probably even more. But those are your people. They’re your family. That’s what countries are, a house that protects your whole family.”
After this exercise, my son asked, “Why are you telling us this?”
“Because that’s what dads do. We put things in perspective, and teach you what’s important in life.”
Why am I telling all of you this?
Loving your people is loving your family. Nationality, ethnicity, race - to call someone racist or xenophobic for loving, caring about, or protecting their people is like calling someone who loves their family a “familyist”.
Wanting our heritage, our language, our customs, our culture, our beliefs, our unique physical characteristics, our family to continue on in our little place in the world isn’t hate - it’s the greatest expression of love.
For the last few generations, we’ve been lead to believe that love of our own people is hate, and the only way to absolve ourselves of this hate is to reject the preservation of our people.
But enough of us are wise to it now. The love and unity of our family and our people is rightfully perceived as hate to those who would displace us or work to have us displaced for their own “family’s” benefit, much as a home invader should perceive my love for my family as hate.
Teach your children to love who they are and the people they came from, to draw inspiration from their people’s accomplishments, sacrifices, and traditions. There’s no need for a lecture when you can simply show them and live it yourselves.
Jag lÀrde mina barn om rasism
https://www.svegot.se/2020/01/02/jag-larde-mina-barn-om-rasism/
av Redaktionen 2 januari 2020 i Kultur
Jag lÀrde mina barn om rasism
400
DELNINGAR
Dela pÄ Facebook
Dela pÄ Twitter
Whatsapp
Telegram
Saker behövs sÀttas i perspektiv, och ett i samtal med mina barn försökte jag göra just det. Vad vi kom fram till kan nog vara svindlande för de flesta.
Mina Ă€ldre barn gillar matte, sĂ„ vid frukosten i morse frĂ„gade jag dem om de visste hur mĂ„nga personer som krĂ€vdes för att skapa dem. Min dotter svarade förvĂ„nat “du och mamma?”.
– Det Ă€r alltsĂ„ tvĂ„, hur mĂ„nga krĂ€vdes det för att skapa mig och mamma?
Min dotter höll upp tvĂ„ fingrar, min son hĂ„ller upp fyra, sĂ„ jag förklarar: “Jag har tvĂ„ förĂ€ldrar och mamma har tvĂ„ förĂ€ldrar”. Nu förstĂ„r hon och sĂ€ger “fyra”.
– Och hur mĂ„nga krĂ€vdes det för att skapa dem?
Nu fattar de vart jag Ă€r pĂ„ vĂ€g nĂ„gonstans med det hela och skriker “Ă TTA!”.
– Och hur mĂ„nga…
BĂ„da skriker igen: “SEXTON!”.
Vid det hĂ€r laget har min dotter, som precis börjat med multiplikation, gett upp, men min son som Ă€r nĂ„got av en mĂ€nsklig minirĂ€knare sĂ€ger “32!”.
– Och för att skapa dem?
– 64!
– FortsĂ€tt…
– 128! 256!
Min dotter börjar skratta medan min son fortsÀtter kÀmpa pÄ.
– Eeh… 512! Hmm… 1024! Eeeeh… 2048! Hmm… 4096! Oj, nu börjar det bli svĂ„rt!
– Okej, jag hĂ€mtar minirĂ€knaren Ă„t dig.
– NEJ! NEJ! Jag vet! Det blir 8192!
– Wow, och sen?
– ……… 16 384!
– Herrejösses!
– 32 768!
– Du Ă€r fantastisk grabben!
Vi hade inte sÄ mycket tid kvar sÄ jag tog fram min mobiltelefon och drog igÄng minirÀknaren och lÀste högt för dem.
65 536
131 073
262 114
524 228
1 048 576
De tappade hakorna och gav ifrÄn sig högtoniga fniss för varje nytt nummer jag lÀste upp för dem.
– Okej, det Ă€r 20 generationer. Om varje generation Ă€r ungefĂ€r 25 Ă„r, hur mĂ„nga Ă„r Ă€r det dĂ„?
Den mĂ€nskliga minirĂ€knaren klarar det rĂ€tt fort: “500 Ă„r!”
– SĂ„, vilket Ă„r var det för 500 Ă„r sedan?
– 1520!
– Ok, sĂ„ sedan Ă„r 1520, hur mĂ„nga personer har det krĂ€vts för att skapa er?
BĂ„da tvĂ„ skrek nu av förtjusning: “EN MILJON!”.
– Nej, ni mĂ„ste lĂ€gga ihop alla de dĂ€r tidigare siffrorna.
– Aaaaaaagggghhh!
– Okej, det kommer vara nĂ„gra som har samma gammelmorfar och gammelgammelfarmor, men för att hĂ„lla det nĂ„gorlunda enkelt, och bara anvĂ€nda siffrorna, om du vi gĂ„r tillbaka 20 generationer, 500 Ă„r till Ă„r 1520, krĂ€vdes det 2 097 120 personer för att skapa dig.
Nu stirrade de bara storögt pÄ mig.
– Kan ni nĂ„gra av deras namn?
Nu sÄg de nÀrmast molokna ut, sÄ jag sa att det Àr okej att sÀga nej och de andades ut och förklarade att de inte visste nÄgra av deras namn.
– Vet ni vad de hade för jobb?
– Nej…
– Alla dessa tvĂ„ miljoner hade ett namn. De hade glĂ€dje, bekymmer, problem, lidelser, talanger, prestationer, de överlevde krig och sjukdomar och svĂ€lt, och jag vet knappt vem nĂ„gon av alla dessa var… men vet ni vad som var det viktigaste de nĂ„gonsin gjorde?
Nu tittade de sÄ dÀr undrande pÄ mig igen. SÄ jag tog ett foto pÄ min dotter med telefonen och vÀnde den mot henne sÄ hon kunde se.
Hon log.
– De gjorde mig.
VÀrmen i pappahjÀrtat var nu sÄ hög den kan bli utan att överhetta.
– RĂ€tt! Det tog hela tvĂ„ miljoner mĂ€nniskoliv för att skapa dig. Och det var dĂ€rför jag och mamma fick dig, för att hedra deras liv, sĂ„ att allt de gick igenom inte var förgĂ€ves, sĂ„ att deras liv inte slutade med oss.
Jag fortsatte tala inför barnen i ett samtal som gÄtt frÄn skratt och lek och till djup eftertanke.
– Men, vad hade hĂ€nt om bara en av era tvĂ„ miljoner förfĂ€der, bara under de senaste 500 Ă„ren, inte ville ha barn eller vĂ€ntade sĂ„ lĂ€nge för att hinna göra andra saker att de inte lĂ€ngre kunde fĂ„ barn?
– DĂ„ hade vi inte funnits.
– SĂ„ viktiga var deras liv, och sĂ„ viktiga Ă€r era liv. Och sĂ„ viktiga Ă€r era liv för kommande generationer.
– Alla de dĂ€r tvĂ„ miljonerna fick dessutom fler Ă€n ett barn, lĂ„t oss sĂ€ga tre eller fyra, förmodligen fick de fler. Och varje av deras barn fick i sin tur tre, fyra eller fler. Hur mĂ„nga miljoner Ă€r det efter tjugo generationer?
Min son tittar stolt pĂ„ mig och skriker “sex miljoner!” varpĂ„ jag skrattar rakt ut och misstĂ€nker att grabben har en lovande framtid som internettroll.
– Mycket mer Ă€n sĂ„, mattekungen!
Min dotter sĂ€ger “hundra miljoner”.
– Förmodligen Ă€nnu fler. Men detta Ă€r ditt folk. De Ă€r din familj. Det Ă€r vad lĂ€nder Ă€r; ett hus som skyddar hela familjen.
Min son tittade pÄ mig och frÄgade varför jag berÀttade det hÀr för dem.
– För att det Ă€r vad pappor gör. Vi sĂ€tter saker i perspektiv, och vi lĂ€r er vad som Ă€r viktigt i livet.
Men varför Àr den hÀr historien viktig, och varför berÀttar jag den för dig som lÀser detta?
Att Ă€lska sitt folk Ă€r att Ă€lska sin familj, sin nationalitet, sin etnicitet, sin ras — att kalla nĂ„gon rasist eller frĂ€mlingsfientlig för att Ă€lska, bry sig om eller skydda sitt folk Ă€r som att kalla nĂ„gon som Ă€lskar sin familj för “familjist”.
Att vilja att vĂ„rt arv, vĂ„rt sprĂ„k, vĂ„rt sĂ€tt, vĂ„r kultur, vĂ„r tro, vĂ„ra unika fysiska drag och vĂ„r familj ska fĂ„ fortsĂ€tta existera pĂ„ vĂ„r lilla plats pĂ„ jorden Ă€r inte hat — det Ă€r det största uttrycket för kĂ€rlek som existerar.
De senaste generationerna har vi lurats att tro att kÀrlek till vÄra egna Àr hat, och att det enda sÀttet att rena oss frÄn hatet Àr genom att bekÀmpa vÄrt folks fortsatta existens.
Men tillrĂ€ckligt mĂ„nga av oss har förstĂ„tt nu. KĂ€rleken och sammanhĂ„llningen i vĂ„r familj och vĂ„rt folk kan mycket vĂ€l upplevas som hat hos de som vill byta ut oss, eller arbetar för att byta ut oss till gagn för deras egen “familj”, precis som att inbrottstjuvar mycket vĂ€l kan uppleva min kĂ€rlek till min familj som hat mot dem.
LÀr dina barn att Àlska vilka de Àr och mÀnniskorna de springer ur. LÀr dem att inspireras av deras folks prestationer, offer och traditioner. Det behövs ingen lektion för det, du kan helt enkelt visa dem och leva det sjÀlv.
Detta Àr en översÀttning (och lÀtt omarbetning) av en serie inlÀgg pÄ Twitter av @RealWriteWinger. Följ hans arbete och gÄ gÀrna in och visa din uppskattning för denna berÀttelse.
https://twitter.com/RealWriteWinger/status/1204821145838444544
My older kids like math, so over breakfast this morning I asked them, “How many people did it take to make you?”
My daughter says, “Um, you and mommy?”
“So that’s two. How many did it take to make me and mommy?”
My daughter holds up two fingers, son holds up four, so I tell her, “I have two parents and mommy has two parents.”
So she says, “Four”
“And how many did it take to make them?”
They realize where I’m going with this, and yell, “EIGHT!”
“And how many...”
Both of them again, “SIXTEEN!”
“And how many to make those?”
By then, my daughter who’s just getting into multiplication couldn’t keep up, but my son who is a human calculator says, “32!”
“And to make them?”
“64!”
“Keep going.”
“128! 256!”
My daughter starts laughing while my son keeps struggling
“Uhhhhh... 512! Uhhhhh... 1024! Uhhhhh... 2048! Uhhhhhh... 4096! Oh my gosh this is hard!”
“Ok I’ll get my calculator for you”
“NO NO NO I got it! 8,192!”
“Wow! Next?”
“........... 16,384!”
“Geez!”
“............ 32,768!”
“You’re amazing dude!”
Time was getting short, so I pull out my phone calculator and read off to them:
65,536
131,072
262,114
524,288
1,048,576
Their mouths drop and they let out high pitched cackling with every new number
“Ok, that’s 20 generations. If every generation is about 25 years, how many years is that?”
The human calculator gets it, “500 years!”
“So, what year is 500 years ago?
“1519! Well, almost 1520”
“Ok, so since only 1519, how many people did it take to make you?”
Both of them, “A MILLION!”
“Nope. You have to add up all those numbers.”
“AAAAGGGGHHHHHHHHH!”
“Ok, there’s going to be some of the same great grandparents and great great grandparents, but just by the numbers, if you go back 20 generations, 500 years to 1519, it took 2,097,120 people just to make you.”
“Do you know any of their names?”
They got sheepish, so I said, “It’s ok to say no.”
“... no.”
“Do you know what they did for a job?”
“... no.”
“All 2 million of them had a name. They had joys, worries, struggles, sufferings, talents, accomplishments, survived wars and disease, a whole life of experiences and memories, and we don’t know what any of those were... but what’s the most important thing they ever did and why?”
So I took a picture of my daughter with my phone, turned it around and showed her
She smiled, “They made me.”
*the feels*
“That’s right. It took the entire lives of 2 million people just to make you. And that’s why we had you, to honor their lives, so everything they went through mattered, and so their lives don’t end with us.”
“Now, what if just one of your 2 million ancestors, only in the last 500 years, didn’t want to have kids, or waited so long putting other things first that they couldn’t?”
“We wouldn’t be here.”
“That’s how important their life was, and how important your life is. And that’s how important your life is to the next generations.”
“Now, all those 2 million people had more than one kid, let’s say they all had 3 or 4, they probably had more than that. And each of their kids had 3 or 4 or more. How many millions is THAT after 20 generations?!”
My son yells, “SIX MILLION!”
đđ€Łđđ€Łđđ€Łđđ€Ł
“Way more than that, math wiz.”
Daughter says, “A hundred million!”
“Probably even more. But those are your people. They’re your family. That’s what countries are, a house that protects your whole family.”
After this exercise, my son asked, “Why are you telling us this?”
“Because that’s what dads do. We put things in perspective, and teach you what’s important in life.”
Why am I telling all of you this?
Loving your people is loving your family. Nationality, ethnicity, race - to call someone racist or xenophobic for loving, caring about, or protecting their people is like calling someone who loves their family a “familyist”.
Wanting our heritage, our language, our customs, our culture, our beliefs, our unique physical characteristics, our family to continue on in our little place in the world isn’t hate - it’s the greatest expression of love.
For the last few generations, we’ve been lead to believe that love of our own people is hate, and the only way to absolve ourselves of this hate is to reject the preservation of our people.
But enough of us are wise to it now. The love and unity of our family and our people is rightfully perceived as hate to those who would displace us or work to have us displaced for their own “family’s” benefit, much as a home invader should perceive my love for my family as hate.
Teach your children to love who they are and the people they came from, to draw inspiration from their people’s accomplishments, sacrifices, and traditions. There’s no need for a lecture when you can simply show them and live it yourselves.
Jag lÀrde mina barn om rasism
https://www.svegot.se/2020/01/02/jag-larde-mina-barn-om-rasism/
av Redaktionen 2 januari 2020 i Kultur
Jag lÀrde mina barn om rasism
400
DELNINGAR
Dela pÄ Facebook
Dela pÄ Twitter
Telegram
Saker behövs sÀttas i perspektiv, och ett i samtal med mina barn försökte jag göra just det. Vad vi kom fram till kan nog vara svindlande för de flesta.
Mina Ă€ldre barn gillar matte, sĂ„ vid frukosten i morse frĂ„gade jag dem om de visste hur mĂ„nga personer som krĂ€vdes för att skapa dem. Min dotter svarade förvĂ„nat “du och mamma?”.
– Det Ă€r alltsĂ„ tvĂ„, hur mĂ„nga krĂ€vdes det för att skapa mig och mamma?
Min dotter höll upp tvĂ„ fingrar, min son hĂ„ller upp fyra, sĂ„ jag förklarar: “Jag har tvĂ„ förĂ€ldrar och mamma har tvĂ„ förĂ€ldrar”. Nu förstĂ„r hon och sĂ€ger “fyra”.
– Och hur mĂ„nga krĂ€vdes det för att skapa dem?
Nu fattar de vart jag Ă€r pĂ„ vĂ€g nĂ„gonstans med det hela och skriker “Ă TTA!”.
– Och hur mĂ„nga…
BĂ„da skriker igen: “SEXTON!”.
Vid det hĂ€r laget har min dotter, som precis börjat med multiplikation, gett upp, men min son som Ă€r nĂ„got av en mĂ€nsklig minirĂ€knare sĂ€ger “32!”.
– Och för att skapa dem?
– 64!
– FortsĂ€tt…
– 128! 256!
Min dotter börjar skratta medan min son fortsÀtter kÀmpa pÄ.
– Eeh… 512! Hmm… 1024! Eeeeh… 2048! Hmm… 4096! Oj, nu börjar det bli svĂ„rt!
– Okej, jag hĂ€mtar minirĂ€knaren Ă„t dig.
– NEJ! NEJ! Jag vet! Det blir 8192!
– Wow, och sen?
– ……… 16 384!
– Herrejösses!
– 32 768!
– Du Ă€r fantastisk grabben!
Vi hade inte sÄ mycket tid kvar sÄ jag tog fram min mobiltelefon och drog igÄng minirÀknaren och lÀste högt för dem.
65 536
131 073
262 114
524 228
1 048 576
De tappade hakorna och gav ifrÄn sig högtoniga fniss för varje nytt nummer jag lÀste upp för dem.
– Okej, det Ă€r 20 generationer. Om varje generation Ă€r ungefĂ€r 25 Ă„r, hur mĂ„nga Ă„r Ă€r det dĂ„?
Den mĂ€nskliga minirĂ€knaren klarar det rĂ€tt fort: “500 Ă„r!”
– SĂ„, vilket Ă„r var det för 500 Ă„r sedan?
– 1520!
– Ok, sĂ„ sedan Ă„r 1520, hur mĂ„nga personer har det krĂ€vts för att skapa er?
BĂ„da tvĂ„ skrek nu av förtjusning: “EN MILJON!”.
– Nej, ni mĂ„ste lĂ€gga ihop alla de dĂ€r tidigare siffrorna.
– Aaaaaaagggghhh!
– Okej, det kommer vara nĂ„gra som har samma gammelmorfar och gammelgammelfarmor, men för att hĂ„lla det nĂ„gorlunda enkelt, och bara anvĂ€nda siffrorna, om du vi gĂ„r tillbaka 20 generationer, 500 Ă„r till Ă„r 1520, krĂ€vdes det 2 097 120 personer för att skapa dig.
Nu stirrade de bara storögt pÄ mig.
– Kan ni nĂ„gra av deras namn?
Nu sÄg de nÀrmast molokna ut, sÄ jag sa att det Àr okej att sÀga nej och de andades ut och förklarade att de inte visste nÄgra av deras namn.
– Vet ni vad de hade för jobb?
– Nej…
– Alla dessa tvĂ„ miljoner hade ett namn. De hade glĂ€dje, bekymmer, problem, lidelser, talanger, prestationer, de överlevde krig och sjukdomar och svĂ€lt, och jag vet knappt vem nĂ„gon av alla dessa var… men vet ni vad som var det viktigaste de nĂ„gonsin gjorde?
Nu tittade de sÄ dÀr undrande pÄ mig igen. SÄ jag tog ett foto pÄ min dotter med telefonen och vÀnde den mot henne sÄ hon kunde se.
Hon log.
– De gjorde mig.
VÀrmen i pappahjÀrtat var nu sÄ hög den kan bli utan att överhetta.
– RĂ€tt! Det tog hela tvĂ„ miljoner mĂ€nniskoliv för att skapa dig. Och det var dĂ€rför jag och mamma fick dig, för att hedra deras liv, sĂ„ att allt de gick igenom inte var förgĂ€ves, sĂ„ att deras liv inte slutade med oss.
Jag fortsatte tala inför barnen i ett samtal som gÄtt frÄn skratt och lek och till djup eftertanke.
– Men, vad hade hĂ€nt om bara en av era tvĂ„ miljoner förfĂ€der, bara under de senaste 500 Ă„ren, inte ville ha barn eller vĂ€ntade sĂ„ lĂ€nge för att hinna göra andra saker att de inte lĂ€ngre kunde fĂ„ barn?
– DĂ„ hade vi inte funnits.
– SĂ„ viktiga var deras liv, och sĂ„ viktiga Ă€r era liv. Och sĂ„ viktiga Ă€r era liv för kommande generationer.
– Alla de dĂ€r tvĂ„ miljonerna fick dessutom fler Ă€n ett barn, lĂ„t oss sĂ€ga tre eller fyra, förmodligen fick de fler. Och varje av deras barn fick i sin tur tre, fyra eller fler. Hur mĂ„nga miljoner Ă€r det efter tjugo generationer?
Min son tittar stolt pĂ„ mig och skriker “sex miljoner!” varpĂ„ jag skrattar rakt ut och misstĂ€nker att grabben har en lovande framtid som internettroll.
– Mycket mer Ă€n sĂ„, mattekungen!
Min dotter sĂ€ger “hundra miljoner”.
– Förmodligen Ă€nnu fler. Men detta Ă€r ditt folk. De Ă€r din familj. Det Ă€r vad lĂ€nder Ă€r; ett hus som skyddar hela familjen.
Min son tittade pÄ mig och frÄgade varför jag berÀttade det hÀr för dem.
– För att det Ă€r vad pappor gör. Vi sĂ€tter saker i perspektiv, och vi lĂ€r er vad som Ă€r viktigt i livet.
Men varför Àr den hÀr historien viktig, och varför berÀttar jag den för dig som lÀser detta?
Att Ă€lska sitt folk Ă€r att Ă€lska sin familj, sin nationalitet, sin etnicitet, sin ras — att kalla nĂ„gon rasist eller frĂ€mlingsfientlig för att Ă€lska, bry sig om eller skydda sitt folk Ă€r som att kalla nĂ„gon som Ă€lskar sin familj för “familjist”.
Att vilja att vĂ„rt arv, vĂ„rt sprĂ„k, vĂ„rt sĂ€tt, vĂ„r kultur, vĂ„r tro, vĂ„ra unika fysiska drag och vĂ„r familj ska fĂ„ fortsĂ€tta existera pĂ„ vĂ„r lilla plats pĂ„ jorden Ă€r inte hat — det Ă€r det största uttrycket för kĂ€rlek som existerar.
De senaste generationerna har vi lurats att tro att kÀrlek till vÄra egna Àr hat, och att det enda sÀttet att rena oss frÄn hatet Àr genom att bekÀmpa vÄrt folks fortsatta existens.
Men tillrĂ€ckligt mĂ„nga av oss har förstĂ„tt nu. KĂ€rleken och sammanhĂ„llningen i vĂ„r familj och vĂ„rt folk kan mycket vĂ€l upplevas som hat hos de som vill byta ut oss, eller arbetar för att byta ut oss till gagn för deras egen “familj”, precis som att inbrottstjuvar mycket vĂ€l kan uppleva min kĂ€rlek till min familj som hat mot dem.
LÀr dina barn att Àlska vilka de Àr och mÀnniskorna de springer ur. LÀr dem att inspireras av deras folks prestationer, offer och traditioner. Det behövs ingen lektion för det, du kan helt enkelt visa dem och leva det sjÀlv.
Detta Àr en översÀttning (och lÀtt omarbetning) av en serie inlÀgg pÄ Twitter av @RealWriteWinger. Följ hans arbete och gÄ gÀrna in och visa din uppskattning för denna berÀttelse.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire